Varför våra #wombstories måste höras

Vi berättar en enkel saga för våra flickor:

Få din mens runt tolv. Repetera var 28:de dag. Stå ut med lite smärta. Få lite barn. Ha lite mer mens. Och sen runt femtio ska kroppen artigt tacka för sig.
Men det aldrig så enkelt. Och när vi låtsas att det är det, får vi andra upplevelser att kännas mindre normala, minde värda och mindre verkliga.
Allas vårt självförtroende och välmående blir lidande. Smärta förblir odiagnostiserad. Förlägenhet och skam växer. Tystnaden runt våra kroppar och erfarenheter fortsätter. Nu, mer än någonsin, behöver vi se om allt det osedda, höra våra outtalade historier om mens, vulvor och livmödrar - våra wombstories - för inget av det dom gör eller är har försvunnit för att vi tigit.

Det är äkta historier om kärlek och hat.
Om njutning och smärta. Smärta så stor att den är en sjukdom, med ett namn, endometrios.
Det är historier om barnlängtan och kamp.
Och att aldrig vilja ha barn. Någonsin.
Glädjen över att få barn. Smärtan av att föda barn.
Och den tysta förödelsen av ett missfall.
Känslan att livmodern inte hör till ens kropp.
Berättelser om mens du kan ställa klockan efter. Och den som aldrig kommer när den ska.
Av obekväma första gånger och bergochdalbane-lika slut i klimakteriet.
Fina berättelser. Jobbiga historier.
Alldagliga. Djupgående.
Bittra. Och söta.
Som livet självt.

Alla våra wombstories förtjänar att höras.
För att känna varandra.
För att hjälpa varandra.
För att se varandra.